EN ISO 11612

VAD INNEBÄR STANDARDEN EN ISO 11612?

EN ISO 11612 är en standard för skyddskläder som används i miljöer där det finns risk för hetta och flamma. Standarden ställer krav på både materialet och hur plagget är konstruerat. Syftet med flamskyddsstandarden är att plagget ska begränsa flamspridning och ge ett definierat skydd mot olika typer av värmerisker.

För att ge ett tillräckligt skydd måste skyddskläderna täcka hela kroppen, inklusive hals, bål, armar och ben. Detta uppnås antingen med ett heltäckande plagg, som en overall, eller med ett tvådelat system bestående av jacka och byxa. Förutom heltäckande plagg kan även tillbehör som förkläden och armskydd certifieras enligt EN ISO 11612, men med kravet att tillbehöret används tillsammans med andra flamskyddskläder med samma eller likvärdig certifiering.

För att ett plagg ska kunna certifieras enligt EN ISO 11612 måste materialet uppfylla kravet på begränsad flamspridning, A1 – ytantändning. Flamspridning testas genom att hålla en låga mot materialets yta i 10 sekunder. När lågan avlägsnas får materialet inte fortsätta att brinna. Begränsad flamspridning är grundkravet för all vidare klassificering enligt standarden. Som tillägg kan materialet även testas för kantantändning och märkas med A2.

Utöver kravet på begränsad flamspridning klassificeras skyddet med hjälp av kodbokstäver som visar vilken typ av värmeexponering plagget skyddar mot. Varje bokstav kompletteras med en siffra som anger skyddsnivå. Ju högre siffra, desto högre skydd.

Standarden ställer också krav på plaggets konstruktion. Plagget ska vara utformat så att det inte släpper igenom hetta eller ökar risken för skador. Om plagget är märkt med D och/eller E (skydd mot smält metall) måste exempelvis fickor, sömmar och stängningar vara utformade så att smält metall inte kan fastna i dem.